Jag hade inte på mycket länge läst något av Karl August Tavaststjerna, som endast 38 år gammal dog redan1898, två år innan hans släkting, min morfar Frithjof Tavaststjerna, föddes. Mitt intresse för ”K A” som jag minns att min morfar kallade honom, och hans liv och hans diktning, hans författarskap vaknade till liv igen när jag bläddrat i en del gamla böcker.
Klicka på bilderna för att se dem i större format.
Hos Svenska Litteratursällskapet, SLS i Finland, fanns det föredrag som den hyllade svenska författarinnan Selma Lagerlöf höll om K A Tavaststjerna 12 år efter hans död. Med stigande intresse och dito förvåning läste jag det ovanliga ”minnestalet” och beslöt att publicera det. Hon berättar om hur hon och Sophie Elkan under en sommar i Visby mötte skalden, författaren K A Tavaststjerna och hans skådespelande hustru Gabrielle. Det var sommaren då två nationalskalder – en från Finland och en från Sverige – kom att umgås och lära känna varandra trots att den ena, Selma Lagerlöf, inte alls tänkt göra det.
Lite längre ner på sidan finns en länk till föredraget, skrivet lite som ett reportage av den svenska Nobelpristagaren och nationalskalden Selma Lagerlöf om mötet, och så småningom vänskapen, med den finländska nationalskalden Karl August Tavaststjerna.
Om Selma Lagerlöf och Karl August Tavaststjerna
Klicka på textrutorna ovan för att komma till utförligare texter på Wikipedia.
Gabrielle Tavaststjerna
K A Tavaststjerna
Den 5 februari 1912, 14 år efter Karl August Tavaststjernas – “en av Finlands mest framstående författare under 1880- och 1890-talen” – död, höll alltså en av Sveriges mest framstående författare, Selma Lagerlöf (1858-1940) ett föredrag om honom vid Svenska litteratursällskapet i Finland.
Selma Lagerlöf, Sophie Elkan.
Föredraget har rubriken Tavaststjernas sista sommar och är en berättelse om Selma Lagerlöfs minnen av K A och dennes hustru Augusta Wilhelmina Gabrielle Kindstrand (1868-1946), som hon lärde känna i Visby, dit hon rest med sin väninna Sophie Elkan (1853-1921) för att arbeta.
En dåtida litterär storhet i Finland och en dito från Sverige, träffades alltså av en slump. Bekantskapen började inte särskilt väl, vilket Selma beklagade sig över. Men så småningom, under den långa vistelsen i Visby, växte en vänskap ändå fram mellan de två författarna och deras medföljande makor Sophie och Gabrielle.
Föredraget är en lång, nen lättläst och ganska detaljerad berättelse, som också ger en del bilder av dåtidens Visby, om vad som hände när de två litterära giganterna, en svensk och en finlandssvensk, råkade tillbringa en sommar där samtidigt i slutet av 1890-talet. Man frapperas av Selmas rakhet och öppenhet om hur hon tänkte och och agerade och av att hon tidvis låter ganska “modern” i sitt sätt att uttrycka sig. Ord och uttryck som idag är ålderdomliga, men fullt begripliga för de flesta, har fått vara kvar. Föredrag är återgivet exakt sådant det nedtecknats.
Nedan följer några utdrag ur föredraget, som bör läsas i sin helhet för att rätt kunna bedömas och uppskattas.
Sommaren 1897 hade min vän Sophie Elkan och jag rest över till Visby för att arbeta. Vi ämnade inte ta del i några nöjen, vi ville inte göra några bekantskaper, vi skulle arbeta, bara arbeta. Vi satte till med full fart alltifrån första början.
—————
Vi vaknade varje morgon med den önskan, att allt skulle få fortgå, som det hade börjat, att ingenting skulle hända, ingenting komma och störa.För att emellertid inte vara utan allt samband med den värld, där vi levde, hade vi prenumererat på en Gotlandstidning, och där läste vi en kväll en notis, att skalden Karl August Tavaststjerna och hans hustru var komna till Visby.
Vi blevo genast litet betänksamma, då vi läste detta. Tavaststjerna var visserligen fullständigt främmande för oss. Men eftersom han hörde till skrået … Det kunde nog hända, att han skulle söka upp oss.
Ingen av oss visste något om hans personlighet. Jo, att han var den förnämste författaren i Finland, den, som skulle ta arvet efter Runeberg och Topelius, det visste vi, men om han var umgängsam eller tillbakadragen, det hade vi ingen kunskap om. Vi hade inte en gång vetat av, att han var gift, förrän vi läste här i tidningen, att han hade sin hustru med sig.
Och:
I och med att september hade ingått, började en tredagars storm, som drev all värme så långt mot söder, att den inte hittade tillbaka mer under den hösten. Vinden trängde igenom alla väggar, det blev ohyggligt kallt inomhus, och ute kunde man inte vistas för blåstens skull. Om inte ringmuren hade varit, som stängde ute det värsta blåsvädret, så skulle vi knappast ha kunnat streta oss fram till paviljongen. Men storm och regn, det var Tavaststjernas väder, och i denna otrevnad var det han, som höll modet uppe på oss alla tre.
Han tog sig för att berätta om Björneborgs-tidningen*. Det var som ett levande väsen, det där bladet. Det gick sina egna vägar, ingen kunde styra det, allra minst redaktören. Ingen tidning i Europa hade så många tryckfel. Detta fanns det ingen hjälp för, utan man fick bära det. Och ibland innehöll den smädedikter mot sin egen redaktör. Vi kunde inte begripa hur sådant kunde hända, förrän vi förstod, att det var han själv, som hade låtit föra in dem. Jag är nästan böjd att tro, att han också hade arrangerat tryckfelen.
En annan dag sökte han intressera oss för ett stort företag. Kung Oskars jubileum firades det året, och han föreslog, att vi skulle sända omkring cirkulär till alla Sveriges tidningar och erbjuda dem hyllningsdikter. Han var övertygad om att alla tidningar ämnade införa undersåtliga och högstämda kväden, och om vi satte oss ner och tillverkade jubileumspoesi under några veckor, skulle vi kunna förtjäna en mängd pengar. Detta hände en av de sista dagarna, som vi åt middag i paviljongen. Det var otrevligt och ruskigt där, borden stod odukade, stolarna var uppstaplade i högar, och alla gäster utom vi var borta. Men om någon hade gått förbi, så hade han nog fått höra ett sådant glam där inifrån, att han kunde ha trott, att det hade blivit hög säsong på nytt.
* Där han var chefredaktör.
Och:
Ingen stad i världen kan anta ett så ödsligt utseende som Visby, sedan badgästerna har försvunnit. Vi kunde gå hela gator utan att möta en människa. Stadsborna tycktes förstå konsten att göra sig osynliga. De borde ju ändå ha varit tvungna att gå ut någon gång, men man såg dem aldrig. Vi gick så ensamma, vi tre försenade sommargäster, mellan hus och gårdar, som om vi hade vandrat på en öde ö. Det var just under dessa veckor, då vi var så hänvisade till varandra, som vi riktigt kom att hålla av Tavaststjerna. Vi arbetade alla tre nu, vi var trötta, då vi råkades, och ingen av oss var så särskilt briljant. Men Tavaststjerna var enkel och vardagstrevlig och mån om att glädja och hjälpa. Vi blev mer än en gång rörda över honom.
Klicka på text- och bildrutan för att ta del av texten som pdf.
Föredraget är en lång och innehållsrik berättelse om vad som hände när de två litterära giganterna, en svensk och en finlandssvensk, samtidigt tillbringade en sommar i Visby i slutet av 1880-talet. Man frapperas av Selmas rakhet och öppenhet om hur hon tänkte och och agerade och av att hon tidvis låter ganska “modern” i sitt sätt att uttrycka sig. De ord och uttryck som idag är lätt ålderdomliga, stör inte och hennes berättelseliknande föredrag är återgivet exakt sådant det nedtecknats.
Titlar av Karl August Tavaststjerna, som finns att ladda ner som e-böcker hos Bokus:
© Denna sajt.
