Klicka på omslaget för att beställa boken hos Fri Tanke förlag.
Sakine Madon, politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning, har skrivit boken som länge har behövts. Egentligen borde den inte alls ha behövts eftersom det hon skriver är så självklart. Men bland annat efter att allehanda “grupper” och “grupperingar” och även individer allt starkare börjat föra fram att de “känner sig kränkta” av än det ena, än det andra, så är Sakine Madons bok idag synnerligen relevant. Tyvärr.
Jag skriver “tyvärr” eftersom diskussioner om den grundlagsstadgade yttrandefriheten inte borde behövas om “grupper,” “grupperingar” och individer idag hade samma insikter som människor i våra öppna och fria demokratier länge har haft: att det inte innebär någon som helst fara att känna sig kränkt. Och att yttrandefriheten är mycket långtgående och något som inte kan rubbas av att vissa inte tycker om hur deras religion kritiseras eller av vitt skilda anledningar känner sig kränkta av än det ena, än det andra som sögs och skrivs.
Tidigare generationer har inte ägnat en tanke åt att klaga över kränkthet i tid och otid; har man känt sig kränkt av någon så har man accepterat det och gått vidare i livet. Tanken på att göra kränkthetsanmälningar och försöka inskränka yttrandefriheten för att någon sagt något man starkt ogillar, har knappt ens funnits.
Sakine Madon har tagit sig an ämnet ur olika perspektiv, men med en stark egen åsikt genom hela boken om att den rätt att uttrycka oss fritt som vi har, inte ska rubbas, inte ska inskränkas, inte ska ta hänsyn till att det finns de som inte tycker om att deras profet avbildas si eller så. Eller att många blir oerhört upprörda – kränkta – över fotografen Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo, där hon medvetet använt sig av homosexuella modeller och miljöer där hon placerat Jesus i olika bibliska sammanhang. För att bara nämna några få exempel.
Demokratin, yttrandefriheten och rätten att häda ska gå före rätten att slippa känna sig förolämpad eller ”kränkt”. Det är där konflikten är.
Ovan är ett citat av Sakine Madon ur en intervju i NWT, Nya Wermlandstidningen, som precis så kort och koncist förklarar vad det handlar om. I samma intervju säger hon också:
Jag tror man i Sverige är så van vid yttrandefriheten att man blivit bekväm. Man har inte upplevt motsatsen på länge. Det var i slutet av 1800-talet som den unga arbetarrörelsen drabbades. Går man längre tillbaka fanns det rena tortyravrättningar för till exempel hädelse också här. Tack vare modiga människor har det skett en utveckling under tid. Jag blir förvånad när politiker utan att blinka efterfrågar censur eller förbud. Yttrandefriheten är som viktigast att försvara när det gäller åsikter som avviker från det stora flertalets.
Den sista meningen i stycket är mycket viktig. Lever vi inte upp till det som yttrandefriheten ger oss rätt till – att ha och uttrycka helt avvikande åsikter från nästan alla andra – så blir samhället farligt och svårt att leva i, där man ständigt behöver väga sina ord på guldvåg för att det man säger inte ska störa någon extra känslig person, en viss grupp eller gruppering som upplever sig vara kränkta. Så länge den svenska grundlagen ger människor som bor i landet rätten att fritt framföra sina åsikter, hur “fel” någon annan än tycker att de är, så länge utvecklas också samhället och en sund debatt kan hållas där olika åsikter förs fram och får finnas.
Intressant – och helt korrekta – är också Sakine Madons tankar kring “den danske koranbrännaren”, som han kallas, Rasmus Paludan. Ur intervjun i NWT:
Madon köper inte påståenden om att Paludans koranbränning skulle hota religionsfriheten eller att det skulle vara hets mot folkgrupp.
– Skulle det vara ett hot mot religionsfriheten att Paludan bränner en eller flera egna exemplar av en bok som finns spridd över hela världen? Islam är en världsreligion och statsreligion i flera stater. Den är inte hotad. Att bränna en koran eller en bibel är en attack på religion. Man måste klara av att skilja på hets mot människor och hädelse. Demokratin, yttrandefriheten och rätten att häda ska gå före rätten att slippa känna sig förolämpad eller “kränkt”. Det är där konflikten är. Vi blir inte av med den genom att inskränka yttrandefriheten.
Läs boken, den behöver läsas, den kan kan inte lätt fångas i en recension. Jag låter den här texten avslutas med Sakine Madons slutord i intervjun i NTW:
Vi måste stå upp för yttrandefriheten, särskilt när det är åsikter som är obekväma. Det är bara att bråka på.
Kicka på textrutan för att läsa lagtexten.
