Vi har känt varandra i 20 år, kanske rentav längre. Nu var det fyra, fem år sedan vi träffades. Vi har kontakt via Facebook och kan följa och kontakta varandra där, men när jag tänkte på att det gått så lång tid utan att vi träffats IRL, det vill säga “i verkliga livet”, så bjöd jag spontant in Tove Lifvendahl, sedan många år politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, på lunch. Några veckor senare gjorde plats i sin fullspäckade kalender och i början av februari åt vi en enkel soppa minestrone med ostsmörgåsar i mitt kök. Och drack kaffe och åt gudomliga chokladmoussebakelser med hallon som Tove hade med sig, på kontoret, som är mitt favoritrum och som jag föredrar att vistas i framför vardagsrummet.
Vi pratade om högt och lågt; privat och offentligt; gammalt och nytt; allvarligt och lättsamt i en skön blandning. Det blev för mig Lunch med Tove och det som diskuterades och luftades vid köksbord och skrivbord stannar mellan oss. Men det jag kan och vill berätta är att jag fick hennes senaste (men säkert inte sista) bok: Middag med Mandela, utgiven på Ekerlids förlag.
Jag började redan samma kväll bläddra i boken. Började läsa. Fastnade på ett sätt som jag inte brukar fastna, särskilt inte i kokböcker, böcker om mat. Men det här är ju ingen kokbok, det märkte jag genast. Ingen bok om enbart mat. Jag fastnade, som sagt, och andra böcker som ligger på lästur fick ligga kvar medan jag läste och läste den här gedigna, tunga boken. Så välskriven att det är en sann fröjd att låta ögonen fara över texten när språket är så levande och korr- och syftningsfel lyser med sin frånvaro. Och innehållet, händelserna kring maten och recepten, texten som även när den handlar om enkla och till synes vardagligheter som i kapitlet Abborre, nästan känns poetiska:
Jag tror att jag är runt fem, sex år gammal när detta blir en praktisk livsvisdom som sitter i. Min mamma lär mig, själv har hon lärt sig av sin morfar Georg Jonsson, min gammelmorfar. Det finns en stor remsbräda, en planka stadigt fastspikad på två pålar. Jag har en lite mindre, och min kniv är också en storlek nättare än den vanliga moraknivens. Vi står i skogsbrynet i Rörström, nordvästra Ångermanland, och bär gummistövlar och toppluva. Morgonen är kylig och solen har just börjat skicka strålar över kanten på den höga granskogen, men det är ännu inget som värmer platsen där vi står.
Däremot är myggorna på plats, så vi eldar i zinkhinkar och lägger sedan gräs på för att det ska bildas rök som håller dem på avstånd. Våra halsar och pannor är mörka av beckolja, med doft av tjära.
Så enkelt. Så vackert. Och minnen väcks hos mig som inte stod i någon granskog och rensade fisk utan på klippor i den åländska skärgården. Lika ung som Tove, med egen kniv och mormor som fiskrensarlärare.
Rubriker som Aubergine och Avokado lockar mig som älskar båda dessa grönsaker, till läsning. Man får veta att auberginen inte behöver krånglas till utan kan avnjutas stekta i skivor i “makalöst mycket olivolja och lite flingsalt”. Avokadon får ett något längre kapitel och här ges också ett fint recept på guacamole som man kan möblera om lite efter eget tycke och smak. Jag har till exempel inte citron i min, men däremot en hel del red chili flakes… Och att läsa det lilla stycket under rubriken När vi dör är saligt uppfriskande! Som när den ene sonen Albert säger:
När ni dör, mamma, så ska jag lägga en stor fin tallrik på din grav med scones och andra godsaker.
Och den andre sonen Arthur fortsätter:
Och så kommer vi tillbaka efter en vecka och då har mamma skrivit: “Lite mer sylt, tack.”
Den vackra bilden av potatisar i olika färger i kapitlet Potatis inspirerar, den fina hönsbilden som illustrerar kapitlet Åsas omelettefabrik är helt underbar och färggrann, den också. Tänk att hönor kan se så olika ut och ha så olika färger på sina fjäderskrudar! Kapitel som Glass med Greider väcker nyfikenhet liksom Te hos Oe (Kenzaburo i förnamn, Nobelpris i litteratur-mottagare 1994). Och så Middag hos Madiba, förstås. Alltså middag hos och med Nelson Mandela, som Tove hade den osannolika turen att få inta år 2003:
Om man fick frågan “vilken nu levande person skulle du helst vilja träffa?” hade nog Nelson Mandela blivit mitt svar fram rill 2013 då han gick ur tiden. Men hur osannolikt det än låter, gjorde en räcka underbara tillfälligheter att jag den 30 januari 2003 plötsligt befann mig på en liten familjemiddag vid ett vackert dukat bord i Nelson Mandelas hem i Johannesburg, tillsammans med hans hustru Graça Machel och fem av hans barnbarn och barnbarnsbarn.
Den här lilla texten skrev Tove Lifvendahl på sin hemsida för mer än åtta år sedan:
Och nu har den önskan gått i uppfyllelse! Middag med Mandela är ett 315 sidor tjockt verk fullspäckat med intressantheter för både ögon (läsning och vackra illustrationer) och gom (recept). Min lilla korta text om den här ovan gör den inte rättvisa. Jag är glad att jag är ägare av boken, den är en inspirationskälla på många plan.
